Det är tolv år sedan hon slog igenom med albumet "Jagged Little Pill". Det gav henne inte bara 7 Grammy-utmärkelser utan även hängivna fans över hela världen, och Alanis Morissette är fortfarande en mycket omtyckt artist. Framgången beror på hennes kompromisslösa autenticitet och sårbarhet. Tack vare de båda egenskaperna når hon nya höjder med det senaste albumet, "Flavors of Entanglement".
Hennes guide upp till höjderna är Guy Sigsworth, en electronica-producent som jobbat ihop med Björk och Imogen Heap. Han hjälpte till att skriva och producera skivan med Morissette. Drygt tjugo låtar kom till under låtskrivardagar i London och Los Angeles, och något dussin valdes ut för den slutgiltiga versionen av "Flavors of Entanglement". Hon håller sig till ett välbeprövat recept: att skriva låtar som är ögonblicksbilder ur hennes liv. Ändå tyckte Morissette att samarbetet fungerade som både stöd och säkerhetsventil när hon befann sig i en övergångsperiod i sitt liv. "Jag skriver ofta om saker som redan har hänt, men den här gången skrev jag om aktuella händelser", säger hon. "Plattan hjälpte mig att ta mig igenom stunder när jag kände mig bräcklig. Varje låt blev som en räddningsflotte."
Hennes förkärlek för det eklektiska, vare sig det gäller musik, andlighet eller något annat, har gett den här senaste satsningen nya sound och stilar. Det är hennes första studioalbum på fyra år. Österländska slagverk och stråkar blandas med elektroniska toner i öppningsspåret "Citizens of the Planet". Det är en poetisk berättelse om hennes liv och transnationella perspektiv. Morissette betraktar den makrokosmiska världen som beviset för yin och yang i det mikrokosmiska självet. Hennes åskådning präglar första singeln "Underneath", som skrevs efter Mahatma Gandhis devis "Du måste själv vara förändringen du vill se i världen".
Det mänskliga beteendet dekonstrueras i den smärtsamma "Versions of Violence". I låtar som den intensiva "Straitjacket", den vackra och efterhängsna "Torch" med sin klagan över förlorad kärlek, den tydligt förklarande "Moratorium", den hypnotiskt tidvattensböljande "Tapes" och den tacksamma och längtansfulla "In Praise of the Vulnerable Man" ger Morissette en personlig inblick i hur det är att vara utsatt för beteende som gör en galen. Morissette utforskar hur man ofta lär sig i cykler i spår som den vemodiga "Not As We", som förmedlar känslan av att vara i ett svart hål. Hon undersöker extatisk frihet i "Giggling Again for No Good Reason", innan hon avslutar med den fågel Fenix-uppstigande "Incomplete".
"Det finns ingen annan artist, vare sig manlig eller kvinnlig, som kan ta med en på en sådan känslomässig resa som Alanis", säger Sigsworth. "Hon har en enorm, jättestor, planetslukande känslomässig bredd. Hon löper linan ut till 10 på Richterskalan, och vi är i epicentret tillsammans med henne när hon frammanar hela världar med sin musik. Hon kan vara rasande och fientlig, utom sig och bedrövad av brustet hjärta, glödande nostalgisk, sinnlig, gladlynt och självironisk – alltihop på samma platta."
Tolv år efter det att världen först upptäckte Alanis Morissette är det en mognare artist som håller fast vid sin kreativa bana och som har en stark önskan att hjälpa andra människor på deras resa. "Jag lever för att hela det som har brustit och överbrygga de mänskliga och gudomliga aspekterna i livet, och jag hoppas att genom att dela med mig av mina egna erfarenheter så kan jag ge stöd åt andra människor på deras personliga resa, var de än befinner sig", förklarar hon. "Om jag inte gjorde det skulle jag bara sjunga i duschen och ägna mig åt trädgårdsskötsel istället."
