"Jag tror att folk tenderar att förvänta sig ett visst sound från oss," säger Kings of Leons trummis Nathan Followill, "men på den här plattan försökte vi förbluffa dem."

Det är sannerligen inte det gamla vanliga man hör på den Nashville-baserade kvartettens ambitiösa, eklektiska nya album Because Of The Times. Medan Kings of Leons senaste släpp från 2005, Aha Shake Heartbreak, var "en duntäckt raket med kontrollerat våld," som Rolling Stone uttryckte det, fullt med emfatiska två-minuters sjabbiga gitarrer, kraftfulla trummor, och brummande sång, är Followills (bröderna Nathan, Caleb, och Jared, och deras första kusin Matthew) på Because Of The Times öppnare, och reglerna är mer avslappnade och de frossar i lyckan som är deras nyfunna musikaliska frihet.

"Vi gjorde oss av med alla begränsningar," säger frontfiguren/kompgitarristen Caleb. "Vi gick in i studion med ett öppet sinne och vi tänkte att nu gör vi det som krävs av oss för att ta låtarna till nästa nivå. Vi har verkligen mycket musik inom oss och flera olika riktningar vi kan ta."

Det hade varit enkelt för Kings of Leon att göra Aha Shake Part II och sedan sätta punkt. Det albumet (tillsammans med dess föregångare från 2003, Youth and Young Manhood) förvandlade pingstpastorns söner, som i uppväxten reste runt med predikanten ute på landsbygden i den djupa Södern, till indiestjärnor i USA och betydande rockstjärnor i Storbritannien. 2005 kallade Harp magazine Kings of Leon "den friskaste fläkten som blåst genom den moderna musikscenen sedan punkrocken vände allt upp och ned och ut och in under det sena 70-talet."

Men i stället för att luta sig tillbaka på sitt anseende, valde killarna att utmana sig själva. "Vi var inte rädda för att prova något," säger Nathan. "Jag tror att det är skillnaden mellan detta album och det förra. Vi var inte alls blyga. Varje låt visade oss något vi hade inom oss som vi inte visste fanns, vilket gjorde att vi kunde vara ännu fräckare på nästa låt."

Because Of The Times (titeln hänvisar till en årlig prästkonferens som grabbarna deltog i under uppväxten) innehåller därför Kings of Leons första albumlåt någonsin som är längre än fem minuter ("Knocked Up"), den första låten med sångeffekter ("On Call"), och den första låten man bevisligen kunde kalla en arena-rocklåt ("Black Thumbnail"). Sen är det den halsbrytande "McFearless," den klingande "Ragoo," den smutsiga "Charmer," och den valsliknande "The Runner" - en låt som är så fin att den banne mig nästan är en vaggvisa. "Jag kan sjunga fint om jag vill sjunga fint," säger Caleb, vars sörjiga kadenser från södern en gång var ett kännetecken för bandets sound.

Kanske för att det var det första albumet som bandet hade gjort där de hade gått in i studion och visste exakt hur de ville att det skulle låta. Because Of The Times är Kings of Leons mest olikartade samling hittills. Den är full av idéer och representerar därför ett stort steg framåt, både när det gäller låtskrivandet och musikalisk skicklighet. Även om Caleb skriver de flesta texterna, "var detta det första albumet där alla fyra bandmedlemmar bidrog lika mycket och hade något att säga till om i varje låt," säger Nathan. Caleb lägger till: "eftersom vi försökte att göra en platta med ett annorlunda sound, var vi tvungna att luta oss tillbaka och lyssna på varandra lite mer."

För att driva dem genom processen vände Followills sig till deras producenter som de arbetat med sedan länge, Ethan Johns (Ryan Adams, Ben Kweller) och Angelo Patraglia. "Ethan, han vet verkligen hur han ska få fram det bästa ur en - hur han ska få en att prestera på högsta nivå," säger Nathan. "Angelo vill plocka fram ens högsta nivå, men han vill att man ska ha kul när man gör det därför att det tydliggörs när man spelar in. Han är den som får oss att tänja på gränserna och prova saker som vi aldrig någonsin annars skulle ha provat. Det är en fantastisk balansgång."

Under den här tiden berättade bandet för Johns och Petraglia att de ville ha en mer proaktiv roll i inspelningsprocessen. "Vi ville prova soundet som vi hörde i våra huvuden," förklarar Nathan, "därför att vår platta representerar oss som band. Men när man är ung, som vi var när vi gjorde våra första två album, visste vi inte det." Men det är inget som går upp mot att turnera med fulländade proffs som U2 (2005) och Bob Dylan och Pearl Jam (2006), det får ett ungt band att växa upp snabbt.

"Den sista natten under Dylan-turnén," säger Caleb, "kom Dylan in i vårt omklädningsrum och sa [här härmar Caleb Dylans hesa röst:] "Vilken var den där sista låten ni spelade?" och jag sa, "Hm, den heter "Trani" [en liten sång om transvestitfnask från det första albumet]. Och Dylan säger, "Det är en förbaskat bra låt." "Jag tror att det nog var mitt livs största upplevelse."

Så vad gör man efter det? Man åker förstås ut på turné. "Det är vår grej," sa Nathan. "Vi är ett liveband, det är det vi livnär oss på. Vi gillar att stå på scenen och ge bra konserter. Vi börjar repa i morgon och jag är säker på att vi kommer att straffa oss själva när vi spelar in sådana kraftfulla albumdelar genom att behöva spela live varje kväll." Han gör en paus och fortsätter sedan glatt: "Men jag kommer att få starka ben- och armmuskler och en vacker bringa!"