"Det känns som ett mycket annorlunda koncept för mig att bry mig så mycket om en skiva," säger Mandy Moore. "Jag har egentligen inte varit personligt inblandad i något förut, inte alls som med den här." Moore syftar stolt på sin nya skiva Wild Hope, som hon skrev tillsammans med Lori McKenna, the Weepies, Rachael Yamagata och ett flertal andra hyllade låtskrivare. Wild Hope spelades in på Allaire Studios och producerades av John Alagia, mannen bakom mixerbordet på John Mayers debut från 2001, "Room for Squares", Wild Hope kommer ut våren 2007 via The Firm Music.
. På ett sätt är Moores skiva en samling låtar – avslutade och ihopsamlade under en lång tid, ett projekt som en artist överöser med sin energi, övertygelse, uppmärksamhet och hjärta – sådant som pågår regelbundet på den ständiga popmusikmarknanden. .
Men för den New Hampshire-födda, Orlando-bördiga 22-åringen, representerar den här skivan, och hur den kom till, något alldeles nytt. När hon disktuerar den färgar stolthet, lättnad och förundran hennes ton. "Jag tror att det finns en tid och plats för mina tidigare ansträngningar," säger Moore, och syftar på sina skivor som släpptes mellan 1999 och 2002 under de sista åren av 90-talets tonårspop. Fast nu vill Moore ägna sig åt musik som hon älskar och tror på.
Hon fortsätter: "Tonårspop var en jättebra platform att starta från; jag är inte en sådan som ångrar saker och ting. Men på den tiden gav de mig bara låtar och jag blev tillsagd att gå in i studion och spela in dem. Men jag tror att man förändras när man blir äldre och det gör även ens musiksmak. Och jag tyckte att det var väldigt tråkigt att detta inte reflekterades i den musik jag var så involverad i.
Plötsligt marker man en enorm oförståelse i hennes vanliga så kvicka och gladlynta röst. "Det kände helt enkelt inte rätt."
De senaste två åren när hon har jobbat på sin skiva har hon insisterat på att det skulle kännas helt rätt den här gången. Exemplifierad av hennes association med The Firm och Los Angeles managementföretagets innovativa nya skivbolag, i samarbete med EMI Music och utformad för att att omvandla de royaltybestämmelserna som gäller för tillfället för att främja artisternas intresse bättre, skapades för att förenkla detta.
På sitt eget lilla vis började Moore insistera på det år 2003, när hon släppte 'Coverage', en unik samling där hon tacklade några av de bästa låtskrivarna i anglo-amerikansk historia – artister så som Joni Mitchell och Joan Armatrading – från sin egen ungdomliga och smickrande synpunkt.
"Coverage" var början på processen att visa vem jag var," säger Moore. "Jag var bara så förälskad i musiken och vill upplysa varje barn och ungdom därute som inte insåg hur fantastiska Joe Jackson och Todd Rundgren var." På sin nya skiva, där Moore samarbetade med James Renald och Chantal Kreviazuk, var Moore bestämd på punkten att hon skulle skriva sitt eget material. Det blev till ett odiskuterbart krav som hon satte på sig själv och alla de hon arbetade med. "Jag var inte villig att ändra på den här skivan," säger Moore. "Den betydde för mycket för mig."
Dessutom hade projektet börjat att ta form i Moores ambitiösa huvud, tillsammans med hennes ökade erfarenhet som filmskådespelerska. När hon började att dyka upp i filmer så som "A Walk To Remember" (2002), och den kritikerrosade "Saved" (2005) och Paul Weitz-filmen "American Dreamz" (2006) och började få kreativa kontakter med folk som John Turturro, Michael Stipe, Susan Sarandon, Billy Crudup och många fler, började dessa erfarenheter och förhållanden uppmuntra och bringa fram hos sig själv en nödvändigare instinkt än den Moore gentemot popmusik.
"Allt blev länkat till valen jag gjorde inom filmbranshen," säger Moore. "Som skådespelerska har man en påtaglig kontroll över vilka filmer man väljer att göra: Om du inte vill göra en actionfilm behöver du inte göra det. Om du inte vill visa dig naken så behöver du inte det. Det är fall till fall, projekt till projekt. För mig gick allt det här hand-i-hand med min musik. Jag kan inte sticka iväg och göra en film med Diane Keaton , Mia Farrow, Billy Crudup eller Tom Wilkinson och sedan kommar tillbaka för att spela in en skiva där jag, som en kreativ del av processen, inte är där."
För Moore var det här ren logik. "Jag visste att jag ville arbeta med Lori McKenna, Rachael Yamagata och the Weepies. Detta var vad skivan tvunget skulle vara och delvis varför den tog två år att spelas in. Det har varit en mycket intressant och belönande process. Mitt huvud snurrar fortfarande runt."
På Moores nya album sjunger hon – med en ny klarhet, övertygelse och ton – vackert strålande och detaljerade melodier som förmedlar viktiga aspekter på hur det känns, som hon säger, att vara "en ung kvinna som försöker att förstå sig på livet och var någonstans hon passar in i kärlek, förhållanden och om att bli besviken." Moore skrev låtar som "All Good Things" och "Looking Forward to Looking Back" med the Weepies, i samarbeten som Moore värderar på både en personlig och musikalisk nivå. Andra låtar, så som "Most of Me" skrev hon med McKenna, "Ladies Choice" med Yamagata och den underbara balladen "Gardenia" med Chantal Krevizuk, i lika framgångrika samarbeten. Alla de här människorna gjorde musik som Moore älskade.
"Med alla de här artisterna," säger hon, "var det frågan om att upptäcka deras musik och fråga mig själv, 'Varför är inte detta bättre än allt smör i Småland? Varför spelas inte Rachael Yamagata på radion hela tiden? Har the Weepies verkligen inte varit på tio-i-topp-listan? Och Lori McKennas fantastiska röst och historieberättande? För mig var allt detta så tillgängligt, så fantastiskt kreativt och vackert."
Den största skillnaden med låtsamlingen på Wild Hope, säger Moore, är att den här gången är orden hennes egna. Nu talar Mandy Moore om låtskriveriets konst med ett djup av uppskattning och ett proffs erfarenhet: "Det finns inget bättre än att avlsluta en låt och vara nöjd med den, veta att jag satte den och säker på att jag fick sagt allt jag ville säga."
Skivan börjar med en slående låt, "Extraordinary", ännu ett av hennes samarbeten med the Weepies. Det var den sista låten Moore avslutade för skivan. "Det är verkligen ett frankt utlåtande," säger hon. "Jag tror att den är lika sårbar som de andra låtarna på skivan men det tar lite stake att skriva en sådan låt och att inte känna sig blyg. Jag är blyg och ofta introvert men jag vill vara extraordinary – varje dag.
